Grunden till all träning sker i hemmet.
När jag första gången använde uttrycket Simora-reglerna var när jag skulle förklara min grund för kontakt och lydnad för en hundförare på privatträning. Och att min betydelse av orden ledarskap, lydnad och dressyr är just kontakt och tillit samt motivation till samarbete.
Jag har inte ”alltid” varit hundinstruktör. Mitt arbete senaste 20 åren har varit att hjälpa folk att planera, leda och samarbeta. Det arbetar jag fortfarande med, men nu oftast med hundförare som vill ha ett bra samarbete med sin hund. Samarbetet beror på ledaren vare sig den leder personal eller hundar.
För ca sju år sedan frågade ett par jägare ”du som har så lydiga hundar, kan du hjälpa mig”. På jakter och skytteträningar har jag kunnat lägga min hund på en plats, utan koppel fastknutet i något, för att ägna mig åt skytte eller äta lunch och fika i lugn och ro. Under jakt såg de att hunden lystrade till signaler med pipan och mina rörelser eller min röst på nära håll.
Grunden till lydnad, alltså ett samarbete som hundarna upplever att de tjänar något på, det tränar jag varje dag.
Inom hemmets fyra väggar har jag full kontroll på omgivningen. Här i huset är hundarna avslappnade och uppmärksamma, de är trygga med att de känner igen allt som händer och vet hur de ska bete sig för att få beröm av sin matte.
Därför är hemmet den bästa platsen att få all uppmärksamhet, inte bli störd av något oförutsett och etablera den kontakt jag vill ha med min hund. Här börjar allt nytt, valpens fostran och vardagshyfs, första övningarna i sök, första steget apportering med att hålla fast en dummie, första steget att sitta och de svårare att i full fart sätta sig när jag ”fladdrar” med en visionsripa, min fågelattrapp.
Hundarna får alla möjligheter att göra rätt första gångerna och bli motiverade att göra övningarna igen. När beteendet är etablerat flyttar vi ut i närmaste markerna och sedan till nya platser.
Jag har mina rutiner. När vi vaknar på morgonen och går ut, tasstork när vi kommit in oavsett årstid och väder, frukost och start arbetsdag. Hundarna vet vad som är på gång, de kan mina vanor. Det är samma i princip varje dag. De ser direkt om det blir en snabb rastning eller en längre promenad redan innan jag tagit på mig jackan.
Det blir en trygghet för hundarna när de kan våra vanor, de har en ”lydnadsreflex”, vet vad jag förväntar mig av dem i olika situationer. När allt är etablerat hemma blir det mycket lättare att lära dem sitta, stanna kvar och komma till mig när vi är på andra platser.
I hemmet är jag den självklara ledaren som bestämt våra rutiner, hundarna är avslappnade, trygga och lugna.
Hundar lägger snabbt märke till något de tycker om eller tjänar något på att göra, få belöning.
När jag före knäskadan kunde göra eftersök, visste de precis vad det betydde när telefonen ringde sent på kvällen eller 01.48… Nu ska vi ut och spåra vilt! Besvikelsen var stor om jag inte tog på mig jaktkläder när jag bedömt uppdraget som för svårt för oss, utan bett en skickligare eftersöksjägare ta hand om det påkörda djuret.
Jag och hundarna kan inte bli bäst på allt. Det finns träning jag väljer bort för att kunna fokusera på det som är viktigast för mig och mina hundar. Vi har alla våra begränsningar som hundförare vare sig det gäller kunskap, erfarenhet eller fysiska skador.
