Min unga vorsteh Nexo är annorlunda än de tidigare. Rejäl driftkraft har han, den raringen.
Jag har fått hjälp att bygga om hundgården, för ett stängsel på 180 cm håller honom inte inne. Han öppnar dörrar åt alla håll. Hans vilja att hitta lösningar blir utmärkt när han är färdigutbildad som jakthund. Han kommer att lära sig själv hur fågel ska hanteras i knepiga situationer. Men resan dit är något utmanande och tålamodskrävande. Det är extra kraft och vilja i honom.
Cockerspanieln Vilde brukar jag kalla för ”min tyska jaktcocker”. Han tycker nämligen att det är fegt att ge sig. Hans ihärdiga sök är fantastiskt, han stannar i uppflog och är en apportör att lita fullständigt på. Dock anser han att eftersom det är han som har hittat fågeln samt hämtat densamma så torde fågeln vara hans. Han står eller sätter sig någon meter ifrån mig, men när jag säger ”Loss!” så får jag den. Lite annorlunda än hans övriga lydnad och uppmärksamhet på vad jag vill.
Vilde får ha sitt ”avlämningshyss”. Det har ingen praktisk betydelse för syftet med jakten. Fågeln kommer att hamna i min stekpanna oavsett på vilket sätt den lämnas av.
Jag uppskattar hundarnas individuella särdrag även om jag är bestämd med vilka beteenden jag behöver i vardagen, i jakten och på andra äventyr. Det är ju jag som ska leva med mina hundar och bestämmer vilka egensinnigheter jag vill tillåta eller ej.
